Bild: Ulf Portnoff
Ett polisförhör är en ”hjärnornas kamp” om förtroendefull kommunikation
Hans Strindlund sätter sig ner mitt emot mig i Moneos konferensrum. Solen skiner in och Hans får maka på sig för att inte bli bländad. Vi har lyckats få ur kaffemaskinen en skvätt kaffe och jag undrar om det går att dricka. Det bästa kaffet är det som stått på värmeplattan och nästan bränt fast svarar Hans. Så det är helt ok säger han diplomatiskt.
Hans Strindlund är utredare på grova brott och jag undrar hur det kom sig att han blev polis.
Dom flesta har nog gjort ett yrkesval som inte är sådär noga analyserat. Jag är född och uppväxt i Ångermanland. Jag gjorde lumpen på T3 i Sollefteå. När jag skulle mucka funderade jag på vad jag skulle göra sen. Jag sökte till universitetet i Umeå och som ungdomsledare i Östersund. En tidig kväll innan jag slutade min militärtjänstgöring satt jag på markan och läste kvällstidningen. Där såg jag en annons där jag kunde läsa att om man går polisskolan får man lön direkt. Det kom jag inte runt. Jag hade dessutom aldrig varit i Stockholm. Det växte på mig och på den vägen blev det. Det finns inte en dag som jag har ångrat det och jag tror inte att det finns så många som kan säga så om sitt yrkesval. Men en slump var det. Hade jag aldrig sett annonsen hade min värld varit en helt annan.
En fördel är att det finns en hel del yrken inom polisen. Man utvecklas och förändras genom åren och är man intresserad av hundar kan man bli hundförare. Är du intresserad av teknik så kan du tex bli kriminaltekniker. Eller data som IT-forensiker och mycket mer. För min del så är jag intresserad av människor och förhörssituationer. Det har fångat mig.
Är det någonting du har inom dig?
Alla har någon slags talang men med träning blir man bättre och bättre och genom det blir slutresultatet ganska bra.
Har man kurser i förhörsteknik?
Numera har man det. Jag har alltid varit förvånad att det inte är ett eget ämne redan på polisskolan. Det finns en dynamik i förhör. Jag kommer ihåg första gången jag höll förhör med en person som medvetet hade mördat en annan människa. Vad är det för krafter det rör sig om som gör att man kan göra sådana brutala saker? Jag brukar säga att förhöra grova brottslingar är som att läsa en psykologibok i hjärnornas kamp. Du kan öppna den och där i finns alla kapitel ihop bakade i ett, som rör det mänskliga psyket. En bra förhörsledare måste snabbt läsa in den hördes personlighet och förstå hur just denna människa fungerar för att kunna komma fram till ett bra resultat. Förhör är väldigt dynamiska. Det finns massor med sidor av det.
Om jag ska förhöra dig ska jag dels få dig att vilja berätta och du ska även göra en minnesprestation. Jag ska ge dig bästa möjliga förutsättningar för att gå tillbaka i minnet och redogöra för det som hänt. Det finns olika typer av förhör, som (till exempel) vittnen, målsägare, brottsoffer och sakkunnig. Inte bara misstänkta förbrytare. Det är en svår uppgift eller utmaning. Man ska hålla ett förhör med en människa som riskerar fängelse från några månader, flera år och upp till livstid. Mot den bakgrunden är det inte lätt att få en sån person att vilja berätta om det som hänt. En del saker förtränger man som skydd. Man kan ha varit berusad eller drogpåverkad eller rent av är mentalt sjuk. Det borde egentligen vara omöjligt att få fram sanningen.
Det finns en sak till som är hämmande som bygger på ett politiskt beslut taget av EU. Innan jag börjar förhöret ska jag påminna och informera en misstänk person om att inom FUK 12 (Förundersökningskungörelse 1947:948) så behöver du inte svara på mina frågor. Du behöver inte medverka inom den här förundersökningen. Jag måste sedan delge förundersökningsprotokollet (RB §23:18) och inom våldsbrott har du minst 14 dagar på dig att läsa igenom vad alla har sagt under utredningen. Såsom vittnen, tekniska protokoll, läkarutlåtanden och liknande i minsta detalj tillsammans med din advokat. Sen har du rätt att komma med en erinran till mig och åklagaren som då kan besluta om att det är en rimlig erinran vilket kan generera ytterligare förhör. Det är en lång komplicerad process.
Det har gjort att vissa advokater har drivit det till sin spets och utnyttjat FUK 12 för att försvåra utredningar och i vissa fall har man gått ännu längre. Som exempel på detta finns kända fall som advokaterna kungen och prinsen som har dömts till fängelse för skyddande av brottsling. I svenskt rättssystem har åklagaren hela bevisbördan och i en rättegång ska domaren och nämndemännen komma fram till att det är ställt utom rimlig tvivel att den åtalade är skyldig. Personligen tycker jag att det finns en överdrift i det som kallas den personliga integriteten. Det finns mycket i rättskedjan som är otidsenligt. Det är nya tider nu.
Fick du börja direkt med grova brott?
Nej, jag har gått den långa vägen. Jag började att fotpatrullera i Stockholms city. Sen åkte jag piket. Jag var chef för gatulangningsgruppen i City i tio år. Sen slutade jag. Alla undrade varför. Men som jag sa -man utvecklas och vill möta nya utmaningar. Jag sökte då som utredare på det som då kallades våldsroteln med en legendarisk rotelchef som hette Lennart Thorin som gick omkring och rökte i korridorerna. Jag minns att jag fick ett block och två pennor, tre ärenden och ett tjänsterum. Men ingen sa vad jag skulle göra direkt. Därifrån började jag min nya bana med utredningsverksamhet.
Innebar det att du fick utgå från dina egna tankar om hur man håller ett förhör?
En del hade jag med mig från resans gång. När det gäller avancerad förhörsteknik hade jag noll erfarenhet. Jag hade den traditionella kunskapen med mig.
Hur startar du ett förhör?
Jag går aldrig på ett förhör utan att ha en förhörsplan. Starten är det viktigaste. Om du missar den blir det svårt att hämta hem. Man måste börja enkelt, stabilt och skapa förtroende. Korrekt namn, diarienummer, tid och plats, vilka parter som deltar och liknande. Ordning och reda helt enkelt. (Sådana enkla saker.) Om jag ska delge en brottsmisstanke måste det ske ordagrant. Du måste vara professionell. Vi är (oftast) två i förhörsprocessen. Likaväl som jag läser den hörde, läser den hörde mig. Kanske ännu mer. Förtroende för att man är seriös är A och O. Tänk dig att första gången du träffar mig ska du berätta om kanske den svåraste saken i hela ditt liv. Du kanske har blivit kränkt ända in i ryggmärgen. Det ska man vara helt medveten om. (tycker jag.) Vi jobbar med varandras hjärnor! Den är fullkomligt makalös hur den kan lagra information. Jag gick en utbildning en gång i kognitiv förhörsteknik. Den tekniken är jag förtjust i. Det är ett instrument i min verktygslåda som förhörsledare. För att beskriva det så tänk dig att du sitter hemma i TV-soffan. Så reser du dig upp och går ut i köket. När du kommer dit så tänker du. – Vad fasen var det jag skulle hämta här. Jag tror nog att de flesta har varit med om det. Ja många gånger. När du står där. Hur gör du då? Jag går tillbaka till TV-soffan. Exakt, och vad händer då? Det klickar till och man kommer ihåg vad det var. Det är beroende på att hjärnan fungerar med receptorer kopplat till den miljö du tog in en information. Det är en typiskt bra teknik man kan använda om personen varit med om någonting på en speciell plats. Då för jag tillbaka personen i minnet till den platsen genom att vi pratar om den. Ibland har jag även tagit en bild på den platsen och visar den för att stärka minnet ytterligare.
Men om en person ljuger då?
Människor är fantastiskt bra på att ljuga och det är väldigt svårt att avslöja dom som bestämt sig för att ljuga. Speciellt om dom oftast tränat på det. Det finns även offer som vi förhör som har varit med om traumatiska upplevelser och är chockade. Till exempel en kvinna som blivit våldtagen i löparspåret. Vi har försvarssystem som stänger ner, för att kunna hantera chock. Man pratar om nio olika system som kickar in. Det starkaste är att man ligger i fosterställning och bara kvider. Då är man inte kontaktbar. Det första är glömska. Det är så obehagligt så förträngningen sätter in. Nästa dag ska personen sitta och berätta om händelsen fast chocken fortfarande sitter i.
Hur ser din arbetsvecka ut?
Just nu arbetar vi med en skolskjutning där en elev sköt en klasskamrat inne på en toalett. Skottet gick rakt i ansiktet på klasskamraten, men han dog inte. Det var ett finkalibrigt vapen. Hade det varit en grövre kaliber hade allt slitits sönder av tryckvågen. Gärningsmannen har varit häktad i 42 dagar. Sen blev han överförd till ett SIS-hem för han är under 15 år. Det här är den nya typen av svårigheter för föräldrar idag. Man frågar sig… Hur fan har det kunnat bli såhär. En tragisk nutidshistoria med en tillsynes välartad kille som gängen slagit klorna i. Han är delgiven försök till mord. Anstiftan och förberedelse till mord i två fall och ett flertal andra uppdrag som att slänga en handgranat.
Varifrån får dom uppdragen?
Det som gör mig helt ursinnig är att han som skötte hanteringen av uppdraget är 14 år fullfjädrad kriminell och delar ut morduppdrag på uppdrag av äldre hänsynslösa kriminella som oftast sitter i Turkiet och är omöjliga att komma åt. Både utföraren och hanteraren pratar om dom äldre som håller i pengarna och dirigerar uppdragen. Dessa människor är, ursäkta uttrycken kräk, as! Fullständigt utan empati och utnyttjar dessa ungdomar. Dom är sluga och hittar chattar som man kan skriva i och när man stänger av så raderas konversationen. Alla kommer ihåg EncroChat som franska polisen knäckte men det skapas nya chattar hela tiden. Dom som utför uppdragen kallas för klivare. Dessa klivare får ytterst sällan reda på vilka uppdragsgivarna är.
Vad ska man göra åt detta tycker du?
En lösning som man ska satsa på är att försöka stänga chattsidorna. Det är som en arbetsförmedling i grova brott.
Är det stora pengar som klivarna får?
Han som försökte döda sin klasskamrat blev erbjuden 440 000 kr för att döda en 24-årig man i Solna. Men dom är så lurade och naiva. Om dom åker fast får dom inte en krona. Snarare kommer krav på återbetalning för de utlägg nätverket haft. Krav som flyttas över på familjemedlemmar. Däremot så tar uppdragsgivaren fram medel som pistoler och det som krävs för att kunna utföra brotten. Betalar för hotellrum, taxi och sådana saker.
Finns det lagar som förhindrar brottsutredningar?
Det är en bred fråga. Det finns lagar som inte är effektiva, snarare kontraproduktiva. Dom här 14 åringarna jag pratar om är oerhört attraktiva för dom kriminella nätverken. Därför att dom inte är straffmyndiga och får ingen påföljd annat än att socialtjänsten tar hand om dem och så får dom sitta på SIS-hem vilka är fullbelagda. Vår senaste 14 åring fick sitta på ett familjehem i avvaktan på att det skulle bli en plats ledig på ett SIS-hem. Även kriminella driver SIS-hem för att det är lönsamt. Kommunerna klagar på att det spräcker deras budget. Jag har aldrig varit med om att Sveriges rättsordning har varit så illa ute. Så ansträngd. Polisen, Domstolarna och Kriminalvården är knökfulla av ärenden. Socialtjänsten kämpar i motvind. Här gäller att hitta någonting som är effektivare. Men det är ju en Nobelprisfråga hur samhället ska göra när vi har lagar som inte är anpassade för den nutida verkligheten. Det är dags att ifrågasätta sekretessen. Det är alldeles för lätt att säga: ”Inga kommentarer”… Jag vill utnyttja min rätt och kan inte svara på dina frågor. På så sätt kommer vi aldrig att hitta några nya brottsbekämpande instrument. Antiregeln som förhindrar kommunikation FUK 12 som gör att man inte behöver svara på polisens frågor. Du behöver inte medverka i polisens förundersökning. Vem har kommit på det? Hur kunde man få det politiska etablissemanget att svälja det? Jag fattar det inte. Det är inte ens snällt mot gärningsmannen. Vi har ju någon form av samvete. Att gå och bära på att man har dödat någon och inte kunna verbalisera det, äter upp en inifrån. Rättskedjan är inte uppdaterad.
Vad är det svåraste med ditt jobb.
Jag har bara en enda fråga man ska svara på i polisutredningar och det är: Vad har hänt? Det är ingen lätt sak. Det finns stora krav på det vi ska redovisa. Vår roll är att göra en förundersökning som är ett underlag till åklagaren att ta ställning till i åtalsfrågan med bevis. Det ska vara överskådligt och begripligt. Sen ska åklagaren bedöma om bevisläget är så att han ska göra en stämningsansökan. Åklagaren ska vara helt övertygad om att bevisbördan är helt klar så att den anklagade blir fälld. Är han minsta tveksam, (eller kanske inte) då finns det ett regelverk som säger att han inte får/ inte ska lämna in ett åtal på det.
Du blev ålderspensionär men blev sen värvad och kom tillbaka. Varför valde du det?
Jag var hemma i två månader. Det var ingen rolig tid. Jag gjorde väl lite fel. För jag jobbade 110 procent på torsdagen. Sen på fredagen gjorde jag ingenting. Ett gott råd till alla som går i pension är att ”fejda ut”. Även hälsa och social status påverkade. Min tidigare arbetsgivare hade brist på utredare. Det fanns ett behov av mig. Det tar ju lång tid att utbildas och så vill man känna att man är behövd. Det är även ett fascinerande yrke. Det finns även en känsla av ett kall. När en person blivit mördad så finns det ingen återvändo. Det är ”ten and out”. Att inte sanningen kommer fram om hur mordet gick till och att anhöriga då får leva i ovisshet. Vad var det som hade hänt? Det blir liksom min roll att försöka ta reda på det. Att bli den mördades talesperson. Det är viktigt för anhöriga att få en förklaring. Alla vill få ett avslut. En sorgepunkt.
Hur ser du på vittnen som inte säger någonting av rädsla för repressalier?
Lika enkelt som att vi måste göra vår deklaration borde vi hjälpa varandra. Man skulle vara skyldigt att berätta vad som hänt. Men man får inte ta några risker. Vi får ofta mobilfilmer och vi älskar det. Att folk tittar bort är illa. Man borde kunna få komma till domstolen och vittna anonymt och låta domstolen bedöma om det är trovärdigt. Är det då minsta tvekan ska det inte användas. Det är nya tider nu. Vi måste hitta instrument för att få bukt med grova brott.
Vad tror du det är som gör en människa kriminell?
Det är felaktiga val i livet i en lång kedja. Vi föds inte kriminella. Det är ett stort inflöde av rekrytering i en viss känslig ålder då man bryter sig loss från sina föräldrar och gör felaktiga val. Även bokstavskombinationer. Man ser upp till kriminella som popidoler. Dom är balla och häftiga. Med Canada Goose jackor och dyra smycken. Dom har gott om pengar och behöver inte jobba. Även mycket hot ligger bakom.
Hur kan du förhålla dig och hålla distans till det onda du ser i ditt arbete?
För det första. Alla vi som jobbar med detta har en professionell yrkesroll. Det skyddar en. Man blandar inte ihop yrkesrollen och privatlivet. För min del fattade jag ett tidigt beslut. Jag ska inte bo i det distrikt som jag jobbar. Den distansen vill jag ha. Annars kommer jag att känna igen människorna som jag jobbar med. Man kan ju fråga sig om jag tagit skada av detta. Jag har ju medverkat till flera livstidsdomar. Tråkiga situationer förstås. Man ska inte bli polis om man har ett svagt psyke. Jag har varit på obduktioner och sett hur skotten och knivhugg har tagit. Det blir obduktionsrapporter som man läser. Det kan ju inte vara bra i längden. Den enda reaktionen jag har märkt är att, om du tänker dig ett streck som en tidslinje så kommer jag aldrig till ändarna på den här tidslinjen. Jag blir aldrig riktigt glad. Väldigt sällan alltså. Jag blir heller aldrig riktigt ledsen. Jag har svårt att nå dom känslorna på något sätt.
Vad finns det för glädjeämnen i jobbet?
Det som är väldigt starkt är att om du blir mördad. Då kan inte du tillvarata dina intressen. Jag ska se till att det här hanteras på ett värdigt sätt. Det är tillfredställande att se att nu ligger vi rätt. Vi vet vem det här är. Just det här kan vi ge familjemedlemmar och nära & kära. Väldigt trist men vi samlas och har en minnesstund. Det är starkt för alla att få en slutpunkt. Det finns hela tiden i bakhuvudet. Vem jobbar jag för? Jag jobbar inte för polismyndigheten över huvud taget. Jag jobbar för den som har blivit utsatt för grova brott. Det låter fint förstås. Men dit kommer man.
Är det samma åldersspann på mordoffren?
Jag har varit med om närmare 200 mordutredningar. Den äldste som blivit mördad var en man som var 74 år. Han blev avrättad i skogen. Den yngsta var ett foster inlindat i ett lakan stypt med navelsträngen runt halsen. Det yngsta offret var kanske bara en minut gammal. På barnet har vi dna men vi har inte hittat mamman. Förmodligen är det någon som inte bor i Sverige. Det fallet blev aldrig uppklarat. Det blev även så att jag och min kollega närvarade vid begravningen. Ett sånt minne som man inte blir av med. Vi var där för att se vilka andra som var där. Det var en kombination av en utredning och att hedra det lilla barnet. Vi gick i en procession med den lilla kistan och sänkte ner den i jorden.
Hur hanterar kyrkan det?
Okänt flickebarn står det på graven. Det stör mig att vi inte lyckades. Men uppdraget är slutfört. Vi var nära men det gick inte. Detta vill jag återknyta till. Vi har bara en fråga vi ska besvara. VAD HAR HÄNT? Det är den svåraste frågan.
Har du något speciellt du vill förmedla till läsarna?
Det är en mycket speciell tid nu för er som har tonårsbarn. Resonera och tänk igenom det här med era barn och ha extra omtanke och skydd, för det har visat sig att det kan drabba vem som helst. Ge barnen förutsättningar till att göra rätt val. I idrottssammanhang som i fotboll, går man igenom, hur ska vi ska lägga en straff redan i omklädningsrummet om det kommer upp ett sånt läge. Då blir det lättare att utföra straffen när så sker. På samma sätt hur ska man göra rätt val när gängkriminella försöker värva en. Då står man inte helt främmande för den situationen.
Det slår mig efter att vi avslutat intervjun att det finns ett släktskap mellan en mordutredare och en präst. En slags själavårdare i livets slutskede. Det handlar om död och om ond bråd död. I bägge fallen finns det nära och kära.
Jag ber Hans att sätta sig i fönstret. Vi tar två olika bilder. En när Hans tittar ut genom fönstret och en bild ute på gatan mitt bland julstöket. Trots att det bara är 24 november.
Bild och text: Ulf Portnoff